Mitake jinja
Ohaiyo gozaimasu!
Den här helgen har vi varit riktigt spirituella. Jag tog med mig Okaa-san och Otoo-san till en shinto-helgedom på berget Mitake-san väster om Tokyo.
Det är väldigt långt att åka till Mitake-san, så för att gamlingarna skulle orka så tog jag med mig en kompis, Johan-san, som kunde hjälpa dem med att ta sig fram. Johan-san är inte bara polare till mig, han har även jobbat ihop med Otoo-san i Uppsala, men det var nån gång för länge sen, i början på tjugohundratalet. Utan honom tror jag inte att Otoo-san och Okaa-san hade orkat med den långa resan med lokaltågen, vi fick byta tåg flera gånger.
Efter nästan två timmar kom vi fram till byn Takima som ligger i nationalparken Chichibu-Tama-Kai. Där bytte vi färdmedel till buss. Det tog sin tid innan bussen startade, så det var bra att jag kunde hålla Otoo-san vid gott mod genom att jollra och sjunga lite och klappa händerna för honom.
Sen fick vi gå en stund innan vi kunde gå ombord på en bergbana. Den var jättebrant, och det var tur att jag var med och kunde lugna Okaa-san, jag tror hon är lite rädd för höjder.
Äntligen uppe på berget Mitake-san (eller Mitake-yama, som det stavas, men som ni ju alla redan vet så uttalas det Mitake-san). Det var hög tid att äta lunch, och vi hittade en mysig restaurang på en kulle på berget. Jag visade Johan-san hur man äter med pinnar, han lärde sig jättesnabbt!
Otoo-san däremot var lite barbarisk som åt upp fiskarna hela med huvud och allt, piiinsamt! Tacka vet jag den gröt som Okaa-san bjöd på!
Efter lunch fortsatte vi uppför berget. Vägen blev allt brantare....
Till slut kom vi fram till en stor trapp med en portal som symboliserar att här finns en shinto-helgedom, äntligen framme!
Nehej, det var visst fler trappor bakom det vi trodde var helgedomen, den visade sig vara en port. Det var tur att jag satt i en bärsele så att jag kunde peka ut riktningen åt Otoo-san, han vimsar runt så mycket annars.
Trapporna tog aldrig slut. Otoo-san började gå lite långsamt så jag fick jaga på honom, tur att man kan klappa i takt!
Äntligen nådde vi sista trappan och såg den stora helgedomen torna upp sig framför oss, imponerande!
!
Det var visst inte bara en stor helgedom, hela bergstoppen var full av en massa småtempel.
På hemvägen passerade Okaa-san en butik som sålde mjukisflygekorrar som piper när man trycker dem i magen. Gissa vem som har fått en egen flygekorre?!?
Halvvägs ned för berget stannade vi och beundrade utsikten och färgerna. Det är i slutet på oktober, så det börjar bli lite höstlikt. Och temperaturen har sjunkit till 20-graderstrecket, burr!
Skönt att få komma hem igen och få läsa lite godnattsaga innan det är dags att sussa, godnatt!
Den här helgen har vi varit riktigt spirituella. Jag tog med mig Okaa-san och Otoo-san till en shinto-helgedom på berget Mitake-san väster om Tokyo.
Det är väldigt långt att åka till Mitake-san, så för att gamlingarna skulle orka så tog jag med mig en kompis, Johan-san, som kunde hjälpa dem med att ta sig fram. Johan-san är inte bara polare till mig, han har även jobbat ihop med Otoo-san i Uppsala, men det var nån gång för länge sen, i början på tjugohundratalet. Utan honom tror jag inte att Otoo-san och Okaa-san hade orkat med den långa resan med lokaltågen, vi fick byta tåg flera gånger.
Efter nästan två timmar kom vi fram till byn Takima som ligger i nationalparken Chichibu-Tama-Kai. Där bytte vi färdmedel till buss. Det tog sin tid innan bussen startade, så det var bra att jag kunde hålla Otoo-san vid gott mod genom att jollra och sjunga lite och klappa händerna för honom.
Sen fick vi gå en stund innan vi kunde gå ombord på en bergbana. Den var jättebrant, och det var tur att jag var med och kunde lugna Okaa-san, jag tror hon är lite rädd för höjder.
Äntligen uppe på berget Mitake-san (eller Mitake-yama, som det stavas, men som ni ju alla redan vet så uttalas det Mitake-san). Det var hög tid att äta lunch, och vi hittade en mysig restaurang på en kulle på berget. Jag visade Johan-san hur man äter med pinnar, han lärde sig jättesnabbt!
Otoo-san däremot var lite barbarisk som åt upp fiskarna hela med huvud och allt, piiinsamt! Tacka vet jag den gröt som Okaa-san bjöd på!
Efter lunch fortsatte vi uppför berget. Vägen blev allt brantare....
Till slut kom vi fram till en stor trapp med en portal som symboliserar att här finns en shinto-helgedom, äntligen framme!
Nehej, det var visst fler trappor bakom det vi trodde var helgedomen, den visade sig vara en port. Det var tur att jag satt i en bärsele så att jag kunde peka ut riktningen åt Otoo-san, han vimsar runt så mycket annars.
Trapporna tog aldrig slut. Otoo-san började gå lite långsamt så jag fick jaga på honom, tur att man kan klappa i takt!
Äntligen nådde vi sista trappan och såg den stora helgedomen torna upp sig framför oss, imponerande!
!Det var visst inte bara en stor helgedom, hela bergstoppen var full av en massa småtempel.
På hemvägen passerade Okaa-san en butik som sålde mjukisflygekorrar som piper när man trycker dem i magen. Gissa vem som har fått en egen flygekorre?!?
Halvvägs ned för berget stannade vi och beundrade utsikten och färgerna. Det är i slutet på oktober, så det börjar bli lite höstlikt. Och temperaturen har sjunkit till 20-graderstrecket, burr!
Skönt att få komma hem igen och få läsa lite godnattsaga innan det är dags att sussa, godnatt!
Onsen!
Konbanwa!
I japan är badkulturen väl utvecklad, och att gå till ett onsen anses vara en viktig aktivitet för kropp och själ.
Lyckligtvis har vi ett eget litet onsen i vår lägenhet, och jag får bada nästan varje kväll!
Det är viktigt att borsta sig noga så att man är riktigt ren innan man badar i det varma vattnet.
Att leka med duschstrålen är jättekul!
Ansiktet ska ha sitt, blubb blubb blubb...
När man är ren så kan man doppa sig i det varma vattnet. Otoo-san och okaa-san anser att jag inte får ha så mycket vatten, vet inte varför, de är så fåniga ibland. Men nu är det dags att röja runt!
Jag är jättebäst på att plaska!
Vattenpolosäsongen är över för i år, men det är dags att börja träna inför uttagningarna i vår. Ser ni vilket fint handbollsgrepp jag har? Det är bra att ha alternativ om sumo-karriären skulle gå i stöpet (men varför skulle den det?).
Skönt att sitta och relaxa lite när man har fått på sig pjamas efter badet.
Men vällingen då, vad hände med den?
Aah, finemang! Tack och godnatt, sayonara!
I japan är badkulturen väl utvecklad, och att gå till ett onsen anses vara en viktig aktivitet för kropp och själ.
Lyckligtvis har vi ett eget litet onsen i vår lägenhet, och jag får bada nästan varje kväll!
Det är viktigt att borsta sig noga så att man är riktigt ren innan man badar i det varma vattnet.
Att leka med duschstrålen är jättekul!
Ansiktet ska ha sitt, blubb blubb blubb...
När man är ren så kan man doppa sig i det varma vattnet. Otoo-san och okaa-san anser att jag inte får ha så mycket vatten, vet inte varför, de är så fåniga ibland. Men nu är det dags att röja runt!
Jag är jättebäst på att plaska!
Vattenpolosäsongen är över för i år, men det är dags att börja träna inför uttagningarna i vår. Ser ni vilket fint handbollsgrepp jag har? Det är bra att ha alternativ om sumo-karriären skulle gå i stöpet (men varför skulle den det?).
Skönt att sitta och relaxa lite när man har fått på sig pjamas efter badet.
Men vällingen då, vad hände med den?
Aah, finemang! Tack och godnatt, sayonara!
Konichiwa gozaimasu!
Jag är nu installerad i Japan med otoo-san och okaa-san. Bredband är fixat, säng har jag fått, okaa-san vet hur man ordnar schysst ris med riskokaren, och otoo-san har börjat försvinna hela dagarna på jobb.
Otoo-san jobbar inte så värst långt bort, om man kan krypa (vilket jag inte riktigt kan ännu), det är bara ett par hundra meter från vår fina nya lägenhet. RIKEN heter det visst, men jag säger LIKEN, för jag har svårt med första bokstaven. Men det har japanerna med så det blir bra ändå på nåt vis. Vad han gör vet jag inte, kanske kan han visa mig nån dag.
Egen säng har jag fått! Vi åkte läänge länge med flera tåg för att komma till IKEA. Det var många glada gubbar och gummor på tåget som flörtade med mig. "Kawaii!" fick jag höra många gånger. Det betyder "söt", det förstår jag. Vad skulle de annars säga till mig?
Funabashi heter stället där IKEA-desu ligger, det är på andra sidan av Tokyo. Där fanns en massa saker med namn på svenska. Men bara japaner, och dom förstår säkert inte finesserna med att en kudde heter "Gosa" och ett köksbord heter "Jokkmokk". Men de handlar visst ändå, och det finns rosa möbler där, vilket otoo-san bestämt hävdar inte finns på IKEA i Sverige. Vid hemkomst från IKEA-desu så blev det mycket kartonger som skulle packas upp, jag hjälpte till så gott jag kunde.
Hmm, var ska nu den här sitta?
Maten här är inte som hemma. Barnmat på burk ser ut som geggan de äter i "Matrix", och smakar ungefär lika illa. Men när okaa-san lagar mat så blir det bra ändå, och hon gör jättegott ris. Det äter jag nästan lika gärna som jag dricker vatten! Och så har vi skickat 10 kilo med välling och gröt från Sverige, så jag klarar mig bra här.
Men i början var det väldigt jobbigt att de går och lägger sig så tidigt, och att det blir mörkt mitt på dagen! Jag protesterade vilt i början, nån ordning får det ju vara. Men efter ett tag märkte jag att okaa-san och otoo-san tyckte att det var jobbigt, de ville visst anpassa sig till förhållandena här. Så jag gav med mig, och nu går vi upp mitt i natten istället, när det blir ljust här. Det funkar ju också, men ibland försöker jag lura tillbaka dem till "normal" tideräkning, hehehe.
På tal om tid så börjar jag bli lite trött, dags att gå och lägga sig kanske. Först gäller det bara att skrika lite så att okaa-san eller otoo-san kommer med lite härlig välling. Kanske får jag se på japanska nyheter samtidigt, de bugar sig så roligt!
Sayonara!
Maia i Hirosawa
Det är skönt att sova nära okaa-san, även om det är japansk tid.
Otoo-san jobbar inte så värst långt bort, om man kan krypa (vilket jag inte riktigt kan ännu), det är bara ett par hundra meter från vår fina nya lägenhet. RIKEN heter det visst, men jag säger LIKEN, för jag har svårt med första bokstaven. Men det har japanerna med så det blir bra ändå på nåt vis. Vad han gör vet jag inte, kanske kan han visa mig nån dag.
Egen säng har jag fått! Vi åkte läänge länge med flera tåg för att komma till IKEA. Det var många glada gubbar och gummor på tåget som flörtade med mig. "Kawaii!" fick jag höra många gånger. Det betyder "söt", det förstår jag. Vad skulle de annars säga till mig?
Funabashi heter stället där IKEA-desu ligger, det är på andra sidan av Tokyo. Där fanns en massa saker med namn på svenska. Men bara japaner, och dom förstår säkert inte finesserna med att en kudde heter "Gosa" och ett köksbord heter "Jokkmokk". Men de handlar visst ändå, och det finns rosa möbler där, vilket otoo-san bestämt hävdar inte finns på IKEA i Sverige. Vid hemkomst från IKEA-desu så blev det mycket kartonger som skulle packas upp, jag hjälpte till så gott jag kunde.
Hmm, var ska nu den här sitta?
Maten här är inte som hemma. Barnmat på burk ser ut som geggan de äter i "Matrix", och smakar ungefär lika illa. Men när okaa-san lagar mat så blir det bra ändå, och hon gör jättegott ris. Det äter jag nästan lika gärna som jag dricker vatten! Och så har vi skickat 10 kilo med välling och gröt från Sverige, så jag klarar mig bra här.
Men i början var det väldigt jobbigt att de går och lägger sig så tidigt, och att det blir mörkt mitt på dagen! Jag protesterade vilt i början, nån ordning får det ju vara. Men efter ett tag märkte jag att okaa-san och otoo-san tyckte att det var jobbigt, de ville visst anpassa sig till förhållandena här. Så jag gav med mig, och nu går vi upp mitt i natten istället, när det blir ljust här. Det funkar ju också, men ibland försöker jag lura tillbaka dem till "normal" tideräkning, hehehe.
På tal om tid så börjar jag bli lite trött, dags att gå och lägga sig kanske. Först gäller det bara att skrika lite så att okaa-san eller otoo-san kommer med lite härlig välling. Kanske får jag se på japanska nyheter samtidigt, de bugar sig så roligt!
Sayonara!
Maia i Hirosawa
Det är skönt att sova nära okaa-san, även om det är japansk tid.
