Kankoku så kan väl jag
Här sitter er världsvane Maia-chan och avnjuter en pannkakslunch på Shinkansen, en dag som alla andra...
Tror ni ja, jag åker faktiskt flygplan!
Nu är vi nästan framme, där nere ser jag min väska på bandet! Men var är vi nånstans, undrar du förstås, trogne läsare.
Här kommer ett par ledtrådar. Otoo-sans kusin befinner sig drygt 950 mil bort från denna stad...
Och i vanliga fall brukar jag hänga sisådär 110 mil härifrån.
Så var är vi då, Bryssel kanske? Nej nej, Atomium är mycket större, vi är någon annan stans. Nämligen i Kankoku, som vi säger i öster.
Och jag tror att ni säger Korea därborta i västerlandet. Okaa-sans födelseland är det i vilket fall.
Klart man vill se det!
Huvudstaden Seoul är en väldigt vacker stad. Eller var i alla fall, tills Okaa-san snubblade och råkade riva sönder deras trottoarer. Kolla in den stora killen i bakgrunden förresten, en riktig arbetarhjälte som står och hamrar hela dagarna, sånt gillar jag!
Det fanns massor med spännande mat på en marknad vi hamnade på. Otoo-san gjorde fina affärer med färska munkar, de är visst gottegrisar i Korea också, precis som i Japan.
Och stora portioner får man, hur ska vi orka? Gott var det i alla fall.
Okaa-san hade lite svårt att förstå sig på förrätten.
Men ett land som har take-out gröt kan aldrig vara fel, Korea får tummen upp från mig!
Är det en fågel...?
Vad tror ni att er Maia-chan har fått syn på här? Även Okaa-san verkar intresserad.
Det är en Gundam-robot som har landat i Tokyo. Coolt värre! Men lite otäckt...
Undrar om det kommer flera...
Ännu en schysst babe i stan
Japan och dess kultur i all ära, men ibland saknar man de där svenska ståtliga killarna.
Jag hade nästan gett upp hoppet, det var länge sen Larsu-2 var här på besök, inte mycket tid kvar för pappsen att lyckas få hit någon ny babe från sitt gamla jobb.
Man jodå, ut ur folkvimlet kliver han fram, ståtlig som få (förutom alla tidigare killbesök jag haft då), Kokapi heter han (mina föräldrar kallar honom visst för Rikard, men Kokapi är vad jag säger).
Riktigt mysigt att få sitta och gosa med ännu en snygging på ett café.
Men den här gången har Otoo-san inte riktigt lyckats, Kokapi hade med sig en fru, och hon var lite bister på grund av vår kärlek.
Men hon blev lite gladare när jag tog med dem på ett schysst onsen i Odaiba. Titta vad fina vi är!
Några dagar senare hade vi möjlighet att vara lite för oss själva. Skönt att gå och hålla handen med en drömprins som Kokapi, vi är som skapta för varann.
Det var visst förbud för att hålla i handen. Men det struntar vi i, så det så!
