maiaihirosawa

Konichiwa minna vänner! "Kusin" Larsu-san och Diana har åkt hem, och Johan har återvänt till USA. Så nu får man spana efter nya medarbetare som hjälper till med att få ut mina föräldrar ur lägenheten.
Otoo-sans gamla jobb var ju ett lyckat ställe att hitta snyggingar på, så jag provar där igen.


Lyckat drag, kolla in den här puddingen! Christian heter han och han följer mig gärna på nya äventyr.


Med hjälp av Christian har jag fått med mig Otoo-san och Okaa-san in i en buss som kör upp i bergen ovanför Nikko, nordväst om Tokyo.


Där ligger Chuzenji-ko (ko betyder sjö, vilket ni säkert redan vet), en liten mysig by längs en vacker sjö. Onsens finns det, och där står han igen, gull-Christian.


Nedanför sjön kastar sig floden ut i ett vattenfall, Kegon-no-taki, som är 97 meter högt. Nu började det blåsa upp, så vi vände tillbaka till hotellet.


Skönt att komma in igen, ute blev det riktig snöstorm.


Christian och jag jämförde mobiltelefoner, han var väldigt fascinerad av min, som jag fått i julklapp.


Sen blev det en riktig brakmiddag på en Bangladeshisk restaurang, mums!


Mina föräldrar tyckte att det var lite svårt att förstå instruktionerna på hotellet.


De är så korkade ibland! Det förstår väl vem som helst att det står: "Här är en tandborste, varsågod! I Japan använder man den till att borsta tänderna." Jag följde i alla fall instruktionerna, vet inte om Otoo-san och Okaa-san fick sova utan tandborstning.

Dags att ut och åka igen! Den här gången tar vi Shinkansen västerut in i Nagano-länet.


Till det snögia Nozawa Onsen, en skidort full med små träbyggnader som innehåller onsens.
Vi hade fått besök från Sverige som ville prova på de Japanska alperna, klart man ställer upp!


Skidåkningen var visst fin, men Okaa-san tycktes mest fara fram bland molnen.


Otoo-san (även känd som halsduk-man) hade svårt att hänga med i Dianas tempo...


...men till sist lyckades han ta sig ikapp och förbi henne, heja pappsen!


"Kusin" Larsu-san var den mest våghalsiga i gänget. Jag ska bli som honom när jag blir stor.


Här är hela gänget samlat för lunch på en restaurang i backen. Nu undrar ni förstås "Vad har hänt med vår kära Maia-chan?" Lugn, go' vänner, jag fick förstklassig barnvakt nere på hotellet i byn.


På kvällen kunde vi återsamlas och äta ihop på någon lokal restaurang.


Diana fastnade för den lokala specialitén Oyaki, fylld med äpple och kanel.


Borta bra men hemma bäst, skönt att få komma hem igen till en schysst flaska med välling. Men ibland tycker jag inte att Otoo-san tar det hela på allvar, det är ju faktiskt MIN kvällsmåltid!

Akemashite omedetou gozaimasu mina vänner!

Det nya året till trots så ska jag berätta lite om vad som hände under förra året.


Man skulle kunna tro att jag har hamnat i fängelse. Men var lugna mina vänner, jag är på Saitamas sjukhus för behandling.


Lite jobbigt var det i alla fall. Jag satt fast i den här eländiga sladden. Men de sa att det skulle vara bra för mig. Vad är det för bra med att sitta fast i en sladd hela dagarna?


LA-N-TSU  MA-YA  E-RI-ZA-BE-SU  SAMA  står det här, det kan ju vem som helst begripa.


Ibland fick jag andas i en mask för att lätta upp andningsvägarna.


Ove Kanin behövde också lite behandling. Han blev mycket bättre.


Skönt att få vila lite hos Okaa-san innan läggdags.


Man kan sova bra även på sjukhus, men den där dumma sladden var lite jobbig ibland. Ove sov i alla fall jättebra efter sin behandling, men han hade ju ingen sladd!


Vilken lycka det var att bli av med sladden och få besöka sjukhusets lekrum, de hade massor med roliga saker.


Men allra bäst var förstås att få komma hem igen, borta bra men hemma bäst!