maiaihirosawa

Här sitter er världsvane Maia-chan och avnjuter en pannkakslunch på Shinkansen, en dag som alla andra...
Tror ni ja, jag åker faktiskt flygplan!


Nu är vi nästan framme, där nere ser jag min väska på bandet! Men var är vi nånstans, undrar du förstås, trogne läsare.


Här kommer ett par ledtrådar. Otoo-sans kusin befinner sig drygt 950 mil bort från denna stad...


Och i vanliga fall brukar jag hänga sisådär 110 mil härifrån.



Så var är vi då, Bryssel kanske? Nej nej, Atomium är mycket större, vi är någon annan stans. Nämligen i Kankoku, som vi säger i öster.


Och jag tror att ni säger Korea därborta i västerlandet. Okaa-sans födelseland är det i vilket fall.
Klart man vill se det!


Huvudstaden Seoul är en väldigt vacker stad. Eller var i alla fall, tills Okaa-san snubblade och råkade riva sönder deras trottoarer. Kolla in den stora killen i bakgrunden förresten, en riktig arbetarhjälte som står och hamrar hela dagarna, sånt gillar jag!


Det fanns massor med spännande mat på en marknad vi hamnade på. Otoo-san gjorde fina affärer med färska munkar, de är visst gottegrisar i Korea också, precis som i Japan.


Och stora portioner får man, hur ska vi orka? Gott var det i alla fall.


Okaa-san hade lite svårt att förstå sig på förrätten.


Men ett land som har take-out gröt kan aldrig vara fel, Korea får tummen upp från mig!

Vad tror ni att er Maia-chan har fått syn på här? Även Okaa-san verkar intresserad.


Det är en Gundam-robot som har landat i Tokyo. Coolt värre! Men lite otäckt...


Undrar om det kommer flera...

Japan och dess kultur i all ära, men ibland saknar man de där svenska ståtliga killarna.
Jag hade nästan gett upp hoppet, det var länge sen Larsu-2 var här på besök, inte mycket tid kvar för pappsen att lyckas få hit någon ny babe från sitt gamla jobb.


Man jodå, ut ur folkvimlet kliver han fram, ståtlig som få (förutom alla tidigare killbesök jag haft då), Kokapi heter han (mina föräldrar kallar honom visst för Rikard, men Kokapi är vad jag säger).


Riktigt mysigt att få sitta och gosa med ännu en snygging på ett café.


Men den här gången har Otoo-san inte riktigt lyckats, Kokapi hade med sig en fru, och hon var lite bister på grund av vår kärlek.


Men hon blev lite gladare när jag tog med dem på ett schysst onsen i Odaiba. Titta vad fina vi är!


Några dagar senare hade vi möjlighet att vara lite för oss själva. Skönt att gå och hålla handen med en drömprins som Kokapi, vi är som skapta för varann.


Det var visst förbud för att hålla i handen. Men det struntar vi i, så det så!

Konichiwa mina sama!


Det börjar dra ihop sig för flytt i västerled, bara några veckor kvar innan jag och Okaa-san flyttar hem för gott.
Otoo-san däremot är lite velig och har inte riktigt bestämt sig var han hör hemma.
Hursomhelst så är det fullt upp med saker som ska hinnas med innan flytten, man vill ju uppleva Japan så mycket som möjligt tills dess. Jag passar på och njuter av värmen med sköna bad ute på balkongen.


Jag försöker också lära mig att cykla, det är lite knepigt...


Men med Okaa-sans hjälp så går det bättre.


Okaa-san har varit riktigt kulturell och gått en kurs i Ikebana, japanskt blomsterarrangemang.


Hon säger att det är svårt, men vaddå, det ser ju jättefint ut. Fast jag hade nog satt den stora kvisten lite mer åt höger...


Otoo-sans fördjupning i Japansk kultur har jag lite svårare att förstå mig på, men bara han är lycklig så får han väl hålla på.

En av mina favoritgrupper har gjort en schysst låt om Tokyo. Men nånting har de fått om bakfoten, de sjunger att det är ensamt i Tokyo. Vaddå?!? Som ni ser på bilden här så är det fullt med folk överallt!


Här med, fullt med folk och vi har kul allihopa! Så ensamt, nänä tjejer det får ni ta och tänka om.
Men vad sjutton, det är en suverän låt i alla fall, hit it girls!

Vissa dagar vill man bara ligga och slappa! Hos min kompis Koishi (Lilla Sten, som man skulle kalla henne i Sverige) hittade jag en schysst babysitter att återuppliva gamla minnen i. Men, den var i minsta laget.


Hennes mjuklift var också lite för liten. Vem hade trott det om er Maia-chan, att jag skulle bli så stor!


Nej, bästa avkopplingen är nog trots allt hemma hos mig, kanske på min egen stol framför nåt av mina favoritprogram.


Men att chilla på nåt café är inte så dumt det heller, servicen brukar vara bra.


Men allt är inte bara vila och nöjen. Ibland måste man tänka på att hålla efter hemma också. Okaa-san är en baddare på att lämna sina skor framme, det spelar ingen roll hur mycket jag tjatar. Så man får ligga i där.


Otoo-san är inte mycket bättre han! Enda sättet att få honom att borsta tänderna är att göra det tillsammans med honom, annars försöker han slippa undan.


Sen är det städningen, de drar in mycket damm de där stora, så dammsugaren får man jobba hårt med nästan varje dag.


Och stora tunga böcker lämnar de framme, mitt på golvet. Så man får ta en rond då och då för att hålla efter.


Och de stora kräver underhållning. Här har vi Okaa-san, Obaa-chan och Ojii-chan som vill ha glasspaus. Vem tror ni fick ordna det åt dem? Jojo, er trotjänare Maia-chan, vem annars?


Så det är inte så konstigt om man slocknar mitt i festligheterna ibland. Jag tycker jag förtjänar lite vila då och då.

Konichiwa mina sama!


Så här allvarlig kan jag se ut ibland när jag kör tåg.
Men se, det duger inte längre här i den uppgående solens land. Enligt en DN-artikel så kommer ett japanskt järnvägsbolag börja använda datorer som kontrollerar att personalen ler tillräckligt under tjänsteutövningen.


Det verkar som om bolaget inte förstår hur mycket saker det är att hålla reda på när man kör tåg, och då kanske man ser lite koncentrerad ut och inte är så givmild med leenden.



Men kanske får vi i personalen trots det ta och skärpa oss, och byta ut det här...



...mot det här.


Om passagerarna sen fortsätter att sura så får det minsann stå för dem.


Jag brukar i alla fall vara glad när jag åker tåg, så det så!

I dagarna passerar jag en vändpunkt i mitt liv. Den 28 maj har jag tillbringat halva mitt liv i Japan, så är jag då mest svensk eller japan? Behöver jag välja?


Vi kan ju börja med att samla lite bevis om saker jag gillar som har svensk eller japansk koppling:
SVENSKT            JAPANSKT                     MAIA GILLAR

---

Potatis                Ris                              Ris, helt klart ris
Bamse                Anpanman                   Jag har exponerats mest för Anpanman,
                                                             men varför välja?
Mjölk                  Vatten                         Jag gillar vatten, mjölk finns mest i
                                                             Hokkaido, och kanske i Sverige
Svenska              Japanska                    Lite oklart ännu,...
Ost                     Tofu                           Tofu är grejer det! Men svensk ost, oishi desu!
Volvo                  Japansk tunnelbana     Vad är Volvo för nåt?
Svenska män      Japanska män              Johan, Christian, Kusin Larsu-san, Larsu2...
                                                               Helt klart svenska män!
Svensk kurort     Japanskt onsen            Mera onsen åt folket!

---

Det tycks alltså vara en klar övervikt för Japan i det här läget, men jag är ändå lite tveksam. Så för att råda bot på detta bestämde jag mig för ett besök på IKEA i Shin-Misato.



Vad kan vara mer stärkande för den svenska nationalkänslan än ett besök på Ingvar Kamprad-Land?



Jo, nog är jag väl mest svensk ändå! Och snart är det nationaldag, Heja Sverige!



Men även Kamprad-land bjuder på tvetydigheter, vad sägs om följande bild på IKEA-restaurangen?
YU-CKA-SU-YA-RU-BI?
Det är hur Otoo-san skulle uttala det. Men ber man en japan uttala det så blir det ett klart och tydligt "Jukkasjärvi", nästan med lite finsk dialekt. Så vad är svenskt och vad är japanskt?



Så tittar jag ut genom fönstret, och vad ser jag?
Jag tror inte att jag behöver välja, jag kommer nog alltid att ha både lite av Japan och Sverige i mig.

Jag har noterat att det mest är kvinnor som kommenterar min blogg, och jag antar att det därför är mest kvinnliga läsare. För att råda bot på denna obalans så har jag beslutat mig för att byta stil. Jag hoppas att denna Swimsuit Issue kan locka lite manliga läsare, mycket nöje!


Beach 2009 går i starka färger, full fart bland glada fiskar och strömmande vatten!


Blått är en cool färg för såväl goa killar som tuffa tjejer. Blåa badbyxor är helt enkelt aldrig fel...


...förutom i Japan om man ska på babysim. Då är det fullkropps baddräkt som gäller, och helst rosa om man är tjej. Den chiqua badmössan kan dock gå i ljusblått, i alla fall för Beach 2009.


På tal om babysim, här är jag på plats för veckans session ihop med Okaa-san.


Vi får lära oss mycket med grejer, här är det höga hopp som gäller. Anna Lindberg får se upp, snart blir det konkurrens om OS-platserna!


Therese Alshammar och de andra tjejerna får också passa sig, jag börjar bli riktigt vass på ryggsim. För att ge dem en chans så kör jag med vikter på armarna, annars blir det orättvist.


Efter badet är det skönt att bli torkad och ompysslad av pappsen.

Ursäkta tystnaden, men jag har haft fullt upp sedan sist. Jag har lärt mig att gå, så det finns mycket att utforska, den här fina skogsparken till exempel. Sen har det varit massor med besök här, bland annat mormor, farmor och farfar, och det är svårt att kombinera gott värdinneskap med aktivt bloggande. Inom kort kommer jag i alla fall tillbaka med lite rapporter. Tills dess ber jag er stackare som inte kunnat komma och hälsa på mig att få njuta av följande alster som jag hittat. Det är en ny artist för mig, men jag tror att vi kan komma höra mer av henne i framtiden, hon har ju talang och ligger rätt i tiden: http://www.youtube.com/watch?v=cjR2lVNrZJU
Om nån av er föredrar rörliga bilder till musiken, eller vill känna er internationella, så kan ni testa följande version istället: http://www.youtube.com/watch?v=wMrXqERwcOY

Konbanwa mina sama!

En sista dejt med min Christian innan han återvänder till Europa.


Men var är det vi har hamnat, Mockfjärd?


Tro det om ni vill, men vi är faktiskt mitt i hippa Roppongi Hills, Tokyos partyställe nummer ett! Där har en japansk kock med fäbless för Sverige startat en restaurang. Med kurbitsmålningar och allt. Klart vi måste prova!


Här sitter mina päron förväntansfulla och hoppas på god mat.


Sill, lax och paté i all ära, men var är min välling!?!


Gulliga Christian tyckte i alla fall att det var smaskens. Han är sällan i Sverige, så maten uppskattade han.


Vi hittade en rolig pålle att leka med.


Av någon anledning var inte Otoo-san lika förtjust. Han är såå tråkig ibland...


Så var besöket över, vi återvände ut i natten i det hippa Roppongi.


Och en sista bild på fiina Christian, nu lämnar han Japan för gott. Kanske ses vi någon annanstans, adjöss min vackre kavaljer! Nu får jag be pappsen jaga rätt på fler gamla arbetskamrater, annars blir det tråkigt.

Tittut igen mina fans!
Nu fortsätter jag berätta om vår resa till bergen norr om Tokyo, häng med!


På morgonen var det bråttom för vi hade en buss att komma med, jag fick jaga på Otoo-san för att vi skulle hinna fram i tid. Han hade förvånansvärt gott flås, så vi kom med bussen.


På vägen nedför bergen fanns det märkliga varningsskyltar. Och vi såg några makaker som satt och njöt i morgonsolen, det hade ju varit snöstorm natten innan.


Framme i Nikko! Okaa-san smilar upp sig framför bron över floden. Det var viss bara kungliga och högt stående personer som fick korsa floden på den fina bron. Jag fattar inte varför vi tog den andra bron...

..
Nikko är Shogun Tokugawas gravplats. Det är han som boken "Shogun" handlar om säger Otoo-san, men det stämmer ju inte, den handlar ju om snyggingen Richard Chamberlains äventyr i Japan. På tal om snyggingar, här står Christian i Shoguns zen-trädgård. I bakgrunden anar man bergen vi var upp till i Chuzenji-ko.


Tempel- och gravbyggnaderna är rikt dekorerade. Av någon anledning vill alla ta foton av de här aporna.


Okaa-san hittade en fin telefonkiosk och ringde lite samtal.


Otoo-san var mer fascinerad av byggnader med guldprydnader. På tal om guld, där är han ju igen, fina Christian...


Det var lite kallt kring Shoguns grav, så Okaa-san och gulle-Christian njöt verkligen av att få värma sig med varsin varm choklad.


Själv behövde jag inga varma drycker, i min kupa är det varmt och mysig, så automaterna fick inga pengar av mig. Godnatt!

Hello fans!

Ber om ursäkt för tystnaden, jag förstår att ni alla väntar på den spännande fortsättningen på mina äventyr med gulle-Christian i Chuzenjiko och Nikko. Men jag har haft mycket att stå i på sistone. Det var sumo-turnering med diverse dopingskandaler i Tokyo, Obama har installerats och min supermoster Tant Betsu-san har varit här, så det har varit fullt upp!

Medans ni väntar så kan ni njuta av följande stycke, som jag ber att få tillägna en missbrukare i min familj. Jag nämner inga namn, men jag tror nog att han kommer att känna sig träffad...
Rock it girls!:
http://www.youtube.com/watch?v=4wa95CvhESQ

Konichiwa minna vänner! "Kusin" Larsu-san och Diana har åkt hem, och Johan har återvänt till USA. Så nu får man spana efter nya medarbetare som hjälper till med att få ut mina föräldrar ur lägenheten.
Otoo-sans gamla jobb var ju ett lyckat ställe att hitta snyggingar på, så jag provar där igen.


Lyckat drag, kolla in den här puddingen! Christian heter han och han följer mig gärna på nya äventyr.


Med hjälp av Christian har jag fått med mig Otoo-san och Okaa-san in i en buss som kör upp i bergen ovanför Nikko, nordväst om Tokyo.


Där ligger Chuzenji-ko (ko betyder sjö, vilket ni säkert redan vet), en liten mysig by längs en vacker sjö. Onsens finns det, och där står han igen, gull-Christian.


Nedanför sjön kastar sig floden ut i ett vattenfall, Kegon-no-taki, som är 97 meter högt. Nu började det blåsa upp, så vi vände tillbaka till hotellet.


Skönt att komma in igen, ute blev det riktig snöstorm.


Christian och jag jämförde mobiltelefoner, han var väldigt fascinerad av min, som jag fått i julklapp.


Sen blev det en riktig brakmiddag på en Bangladeshisk restaurang, mums!


Mina föräldrar tyckte att det var lite svårt att förstå instruktionerna på hotellet.


De är så korkade ibland! Det förstår väl vem som helst att det står: "Här är en tandborste, varsågod! I Japan använder man den till att borsta tänderna." Jag följde i alla fall instruktionerna, vet inte om Otoo-san och Okaa-san fick sova utan tandborstning.

Dags att ut och åka igen! Den här gången tar vi Shinkansen västerut in i Nagano-länet.


Till det snögia Nozawa Onsen, en skidort full med små träbyggnader som innehåller onsens.
Vi hade fått besök från Sverige som ville prova på de Japanska alperna, klart man ställer upp!


Skidåkningen var visst fin, men Okaa-san tycktes mest fara fram bland molnen.


Otoo-san (även känd som halsduk-man) hade svårt att hänga med i Dianas tempo...


...men till sist lyckades han ta sig ikapp och förbi henne, heja pappsen!


"Kusin" Larsu-san var den mest våghalsiga i gänget. Jag ska bli som honom när jag blir stor.


Här är hela gänget samlat för lunch på en restaurang i backen. Nu undrar ni förstås "Vad har hänt med vår kära Maia-chan?" Lugn, go' vänner, jag fick förstklassig barnvakt nere på hotellet i byn.


På kvällen kunde vi återsamlas och äta ihop på någon lokal restaurang.


Diana fastnade för den lokala specialitén Oyaki, fylld med äpple och kanel.


Borta bra men hemma bäst, skönt att få komma hem igen till en schysst flaska med välling. Men ibland tycker jag inte att Otoo-san tar det hela på allvar, det är ju faktiskt MIN kvällsmåltid!